Ett inte helt ovanligt argument i genusdebatter är ju det här med att ifrågasätta varför inte män och kvinnor kan få vara olika, varför vi alla måste vara likadana. Många värnar olikheterna mellan könen och menar att biologiska skillnader är avgörande för vårt beteende. Det är väl helt rimligt att det ligger lite sanning i det. Men att det skulle vara avgörande så till den grad att man kan utesluta samhällets påverkan faller ju på sin egen rimlighet då manligt och kvinnligt kan ha olika attribut i olika kulturer över tid.
Sen är det ju det här med att man vill ha skillnader. De skillnader man åsyftar då är ju sällan att man tycker kvinnans plats är i hemmet och mannens i skogen med ett jaktgevär i högsta hugg, hemsläpandes en älg med händerna. De skillnader man värnar om är ju snarare i vardagen och, framför allt, i romantiken. Romantiken är utrotningshotad, menar man, när mannen inte längre bjuder ut kvinnan, tar första steget drar ut stolen, håller upp dörren och så vidare. Romantiken är död när kvinnan inte längre fnissar förtjust, omväxlande fixerar ögonkontakt, omväxlande viker undan och tittar under lugg. Jag förstår argumentet eftersom jag uppskattar romantik. Jag älskar diamanter, champagne, rosor och levande ljus. Och jag har ingenting emot att bli bjuden på middag (eftersom jag gärna själv bjuder en annan gång).
Problemet är ju såklart inte att en man bjuder på middag. Problemet är inte heller att en flicka leker med dockor. Problemet uppstår ju snarare i förlängningen av detta. För nästan alla är ju överens om att lika lön för lika arbete är en självklarhet. Vi är överens om att en kvinna ska kunna vara full och halvnaken utan att bli våldtagen. Vi är överens om att hustrumisshandel är ett reellt problem och vi är överens om att pappor ska vara hemma med sina barn och ta ansvar för huset på samma sätt som kvinnan.
När en man drar ut stolen för en kvinna, öppnar en dörr, tar initiativ, uppvaktar osv är det fint. Men vi får inte glömma vad det bottnar sig i. Att kvinnan på något sätt är fragil. Att hon behöver tas om hand och bli uppvaktad för att hon inte har makten att göra det själv. Detta leder ju till att hon behöver bli beskyddad, men också uppfostrad och tillrättavisad. Lite som ett barn. När mannen beskyddar henne har han också makt över henne och gör henne beroende av honom. Genom små vardagliga handlingar upprätthålls på det sättet en maktobalans. Vi kan inte både förvänta oss att bli uppvaktade och att ha vår frihet. (alltså, klart vi ska bli uppvaktade, men inte på det sättet att det alltid är mannen som ska ta initiativet, eller notan). Vi kan inte både vara prinsessor och jämlikar. Detta gäller ju självklart tvärt om också. Män som grupp (lägg märke till att jag inte går till individnivå här) kan inte både förvänta sig att kvinnan ska betala för middagen samtidigt som han fortsätter tjäna mer. Män kan inte förvänta sig ett städat hus och samtidigt förvänta sig beröm för att de kan hantera en dammsugare.
Själv tjänar jag mer än min killa nu. Så för mig är det självklart att jag bjuder på middag. När han har pengar bjuder han. I framtiden kommer han troligen ha mer än mig och då får han köpa blommorna. Jag tycker att det är lika romantiskt att jag överraskar honom som tvärt om. De som har pengarna har makten. Och det är upp till dem att släppa in lika mycket som det är upp till de i underläge att ta för sig. Därför ser jag inget problem i att en man bjuder på middag, om mannen har mer pengar. Men jag ser i ett problem i att människor inte ser kopplingen mellan middagar, pengar, makt och i förlängningen; våld och kontroll.
För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar