uppbrott

För några veckor sedan pratade Alex och Sigge om uppbrott. Om den intressanta lusten som infinner sig då och då (speciellt efter ett eller två glas innanför västen) att bryta upp från sin livssituation och starta ett nytt liv någon annan stans.

Mig händer det med jämna mellanrum. Glas innanför västen eller inte. På pendeltåget, i soffan, på promenader. Lockande är tanken att bara lämna allt (utom fästmannen, honom vill jag helst ta med mig) och börja ett nytt liv någon helt annan stans i världen. Vart och hur varierar dock. Dessa är de olika alternativen:

1 Flytta till spansk masia och leva någon slags lantligt spanskt liv och ha grisar och odla äpplen och potatis.

2 Engelska landsbygden, i hopp om att få uppleva "Morden i Midsomer" i verkligheten eller kanske ännu hellre The Vicar of Dibley i verkligheten. Gillar tanken på lugnet och regnet och att dricka te med någon äldre granne.

3 Flytta till amerikanska södern, som i typ Borta med vinden eller så. Bo i någon mysig håla och transformera mig själv till en Southern Belle och dricka sweet tea och säga "y'all".

4 Omskola mig till jurist, flytta till Östermalm och bli en karriärskvinna med portfölj.

5 Lära mig blanda drinkar och öppna en strandbar på någon karibisk ö.

Alternativen är ju något orealistiska, vissa av dem i alla fall. Det här med att få en bar att gå runt i Dominikanska Republiken...mja.

Jag kommer nog inte göra något av dessa. Och det är helt okej för jag gillar livet jag lever, även om jag kan tänka mig några uppgraderingar, men vem kan inte det? Men jag skräms av det självklara faktum att vi bara lever en gång, så vitt vi vet, och att det innebär att det är omöjligt för mig att prova de olika liv jag skulle vilja leva. Man kör på i sin bana, och skulle man ta av på alla avfarter som verkar lockande så skulle man ju inte komma någonstans. Så man stannar upp ibland och frågar sig om man gjort rätt val, av studier, jobb, bostadsort, familjebildning eller vad det kan vara. Och svaren finns inte där.