Jag är uppvuxen i ett ganska tyst hem. Jag har inga syskon som jag har bråkat med och ingen i min familj är speciellt ljudlig av sig, förutom pappa när han diskar.

Det finns ingenting som gör mig så illa till mods som människor som skriker, eller som blir väldigt väldigt arga. Folk blir arga på olika sätt; vissa mer tysta och inbundna och vissa exploderar. De som slutar prata när de blir arga är ju också skitjobbiga. Jag önskar att alla kunde berätta när de är arga, varför och hur de känner, så kunde så man slippa en massa obehag.

När jag hör någon skrika, tala högt och agiterat så får jag en sån inre ångest att jag blir alldeles svart inuti. Obehagskänslan väller ut inom mig som om mitt hjärta läckte. Jag blir alldeles förlamad och kall. Det har hänt att jag behöver gå ut ur ett rum om några hamnar i en lite för hätsk debatt (och min gräns där är väldigt låg, den går ungefär vid första meningen med tonläge lite högre än normalt) för att inte börja gråta som en sexåring som ba "sluta bråååka".

Hur klarar jag att jobba i hemtjänsten, eller på soc? Där folk skriker i örat på en när de är missnöjda med ett beslut. Det går bra, det är inte samma sak av någon anledning. Men om familjemedlemmar, vänner eller bekanta, eller kanske bara ett grälande par i en affär höjer rösterna, då känner jag direkt hur det kommer, obehaget, instinkten att fly eller att vara helt stilla för att inte bli upptäckt, så de inte vänder sin ilska mot mig.

Sluta bråka!