Det är nu snart två år sedan jag började blogga på den gamla adressen. Då var jag nydumpad av personen jag trodde var den jag skulle leva mitt liv med, och personen jag trodde att jag älskade mer än livet. Det gjorde jag inte, mer än livet alltså, och tur var det! Jag tänker att det nu är två år sedan, och jag tänker på Sandra Beijer (?) som precis blivit dumpad, och på Hannas inlägg om att bli dumpad. Man tror på riktigt att man ska gå under, alltså under marken och att man ska slukas av en avgrund. Man känner att hjärtat bokstavligt talat går i bitar, en kall hand kramar ens mage och lungor och en annan kall men samtidigt brinnande hand läggs på ens panna och ryggrad. Om man inte har gått igenom det kan man omöjligt veta hur det känns för annan sorg kan visserligen vara lika hemsk och ännu hemskare (kan exempelvis tänka mig att att förlora ett barn måste vara tusen gånger värre) men känslan av att bli lämnad ensam i mörkret går inte att förstå om man inte varit där.
Men. Det knäppa är att man inte dör trots att man verkligen tror det. Man överlever. En dag i taget, minut för minut snarare, fortsätter kroppen helt ofrivilligt att andas. Och så länge det finns liv finns det hopp. Man lär sig att man klarar så enormt mycket mer än vad man tror att man ska när man föreställer sig den där omöjliga händelsen. Man lär sig också att ingenting är för givet. Ingenting är självklart. Livet är skört, och i skörheten finns skönhet.
Nu är jag...typ lycklig tror jag. Faktiskt. Trots att allt inte är helt hundra (när fan är det det?!). För livet är inte alltid helt hundra. Antingen är det kärleken, jobbet, plugget, bostadsproblem, sjukdom eller problem med vänner eller familj. Jag trivs på jobbet och med min kärlek, och just nu är jag stark och mår bra.
Carpe fucking diem liksom. Varför inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar