Hon skriver precis som det är och som det kan kännas att inte passa in i normerna. Och hon gör det utan att överdriva eller dramatisera.
Det som slår mig mest, som jag tänkt på många gånger tidigare, är minnena från lekis, lågstadie och mellanstadie. När killarna drog en i håret, när de fällde en, när de försökte dra ner byxorna på en och låste in en på toa. Då skulle man inte säga ifrån, för då blev det bara värre tydligen. Tipset man fick från alla lärare och klasskompisar var "låt dem va" ofta följt av "men han gör ju så för att han är kär i dig" och "kärlek börjar med bråk". Vi lär alltså våra flickor att när killar gillar en, så slåss de. Ta knuffen som en komplimang! Han kastar lera på dig för att han är kär. Han slår dig för att han är blyg. Han tafsar på dig för att du är snygg. Han stänger in dig för att han bryr sig om dig. Han våldtar dig för att han älskar dig...
Jag kan säga en sak som jag är helt säker på. Kärlek börjar aldrig med misshandel.
Jag blir tokig när jag tänker tillbaka på den tiden, för jag minns det så jävla väl. Från början sa jag ifrån, ställde till med ett jävla liv och blev utpekad som bråkstake och skvallerbytta. Sen tystnade jag när jag insåg att jag faktiskt inte hade rätt till min kropp och till min personliga sfär. Att det var allmän egendom att ta på och rycka i lite som man ville.
SvaraRadera